Blogg: Slik ble svensken norsk syklist - Sykkel
933 Views

Blogg: Slik ble svensken norsk syklist

Dropper norskevitser: I sin fjerde sesong i Team Joker priser Edvin Wilson seg lykkelig for at det endelig går an å føre en forståelig samtale med Stian Remme. Foto: Frank W. Mo

April 13, 2016
Skrevet av:

sykkel

Även Stian Remme är förståeligt efter fyra säsonger i Team Joker Byggtorget.

Av: Edvin Wilson, Team Joker

För tio år sedan arrangerade Vårgårda CK Sveriges då enda UCI-katigoriserade tävling för herrar, Scandinavian Open. Jag befann mig i målområdet för att hjälpa min dåvarande förenings huvudsponsor med försäljning till rätt kundgrupp. Loppet då? Jo det vanns i stor stil av en norrman vid namn Edvald Boasson Hagen. Jag imponerades över hans soloseger, men kanske ännu mer över cyklarna som hängde i lastbilen till Maxbo-Bianchi. På varje Italienare i lastbilen satt drömhjulen Campagnolo Bora och jag minns hur jag önskade att en dag få kontrakt i ett lag som Maxbo-Bianchi, som vinner solosegrar på riktigt fina cyklar.

Åren gick och via en väldigt krokig väg skrev jag inför 2013 års säsong kontrakt med ovan nämnda lag som i skrivande stund heter Team Joker Byggtorget. Jag blev därmed första svensk och samtidigt första utlänning att få tävla för, om inte navet i norsk cykelsport, så åtminstone det som omvärlden förknippar med norsk cykelsport.

Snakker du norsk?
Första gången jag träffade mitt nuvarande lag var då laget hade pressträff på Meridas kontor i Oslo under oktober 2012. Det var lite nervöst men framförallt spännande att komma igång med detta nya projekt. Jag hade en liten aning om vilka några i laget var medan de flesta ansikten jag mötte den dagen var helt nya. Jag sparade på norgevitsarna och hälsade på var och en. Så långt allt väl men när hela laget var samlat och bekanta cyklister samspråkade med varandra, ja då stod jag där som ett frågetecken.

Nu är det 2016 och efter att ha lyssnat på fler norska ord än svenska de sista åren så kan jag till och med föra en ordentlig konversation med Stian Remme utan att han ger upp. Det språkliga har egentligen aldrig varit något problem och det visste nog alla parter på förhand och därför är det naturligtvis enklare för ett norskt lag att kontraktera en svensk än en annan utlänning. Det kulturella är även det väldigt mycket detsamma men när man djupdyker i ämnen finner man olikheter.

(Bloggen fortsetter under bildet)

Svensk krutt: Edvin WIlson er et arbeidsjern i Team Joker, og er blant Sveriges beste syklister. I fjor ble han fjerdemann i det svenske mesterskapet på landevei. Foto: Frank W. Mo
Svensk krutt: Edvin WIlson er et arbeidsjern i Team Joker, og er blant Sveriges beste syklister. I fjor ble han fjerdemann i det svenske mesterskapet på landevei. Foto: Frank W. Mo

Cykla i Sverige – Träna i Norge
Jag är cykelfostrad på ett i Sverige traditionellt vis. Vi hade träningar på fotbollsplanen där vi cyklade runt och körde på varandra, allt för att lära sig att inte vurpa så fort man körde in sitt framhjul i kompisens bakhjul. Vi hade även mycket fokus på lagtempo, alltid med händerna i bocken. Jag har blivit upplärd att tänka på vart vinden kommer ifrån och vad det får för konsekvenser. Cykeltekniskt lämnades inte mycket åt slumpen, men redan som sextonåring fick jag styra min egen träning då klubben på orten hade upphört.

Jag cyklade långt, eller  körde några få backintervaller. Det var inte mer noggrant än så. Nu i efterhand har jag insett att jag tränade som en motionär fram tills dess att Reidar Borgersen blev min tränare och strukturerade upp min träning. Reidars kompetens inom träning är enorm jämfört med min egen. Men han är inte den enda norrmannen som sitter inne med kunskap i området. Faktum är att jag har förvånats över kunnandet inom träning av nästan alla cyklister jag mött i Norge.

Min uppfattning är att i Norge ges cyklister en väldigt fin kunskap om hur man optimerar sin fysik. De flesta cyklister i det norska elitfältet har god insikt i hur de ska öka sin watt per kilo. När jag kom till Joker visste jag inte vad tröskelträning innebar, och watt förknippade jag mer med mikrovågsugnar än cykeldatorer. Här ligger enligt mig den största skillnaden mellan att vara cyklist i ett svenskt och norskt lag. I det stora hela är det detsamma. Alla rutiner i samband med tävling är sak samma oavsett lag och nationalitet. Under Tour de Normandie med Team Cykelcity.se åt vi frukost, kom till startområdet samitdigt som alla andra, körde etappen, åkte till nästa hotell för massage, mat, taktikmöte och sömn. Precis samma rutiner som vi har i Joker och precis så ser det förmodligen även ut i polska Activ Jet eller vilket annat contilag som helst.

(Bloggen fortsetter under bildet)

Edvin Wilson-3
I front: Så langt denne sesongen står Wilson med 19. plass sammenlagt i Tour de Normandie. Svensken er vant til å gjøre en bånnsolid jobb for sine kapteiner i Joker. Foto: Frank W. Mo

«Survive! Or surprise me…»
I alla svenska lag jag har kört har nyckeln till utveckling legat i fler och hårdare internationella race. I juniorlandslaget uppmanades vi av ledningen till «Survive! Or surprise me…» Genom att kasta sig ut i det lite för svåra skulle man bli starkare och göra bättre ifrån sig vid nästa tillfälle. I Sverige säger alla att den bästa formen får man alltid efter ett hårt etapplopp.

I Norge får jag känslan av att det är totalt meningslöst att åka till en juniortävling i Holland för att flyga av i kantvinden efter tio kilometer, tugga styrlinda i två timmar och sedan rulla i mål som 94. Man ska istället ha byggt upp sin fysik så att man vid ett FTP-test klarar av att köra 5,5w/kg. Först då finns anledning att lämna riket och möta verkligheten på internationella tävlingar.

Självklart är det här grova generaliseringar men i mitt fall stämmer det ganska bra. Hade jag haft Reidar som tränare när jag var sexton hade jag garanterat varit en starkare cyklist idag. Och hade Reidar varit med på våra ungdomsträningar hade han kanske varit en respekterad man i World Tour. Man lär så länge man lever heter det. I Joker och med Reidars hjälp lär jag mig hela tiden om träning och det är genom förbättrad träning jag har mest att hämta. Därför gör jag min fjärde säsong i Skandinaviens bästa continentallag, även om jag är utlänning. I det stora handlar det ändå om att trampa så fort man kan och komma först över mållinjen. Alla vägar bär ju till Rom, frågan är bara hur lång omväg man tar.

Følg oss på sosiale medier

ABONNER PÅ NYHETSBREVET

For å se hvordan vi bruker din informasjon, ta en titt på vår Personvernerklæring.